Den 8 januari 2005 drabbade en svår storm stora delar av Sydsverige. Med vindar som nådde orkanstyrka, 33 m/s, plågades samhället och naturen svårt under ett halvt dygn. Det var en extraordinär händelse genom att den svepte över ett mycket stort område. En motsvarighet utgörs av stormen på juldagen 1902 i samma område och även stormen 1969 i mellersta och norra Götaland. I alla tre stormarna uppmättes orkanvindar. Kanske var även novemberstormen 1872 i samma förödande klass enligt gamla tidningsnotiser. Det stod snart klart att omfattande skador uppstått på hus, infrastruktur och skog av Gudrun-stormen. När det blev möjligt att överblicka skadorna visade det sig att närmare 75 miljoner kubikmeter skog fallit i Sverige. Det motsvarar drygt 80 % av en årsavverkning i landet.
När man ser en sådan förödelse av sin skog, sina hus och elledningar blir man både chockad och ledsen. Efter ett tag övergår känslorna i en mobiliseringsfas, där uppröjning, städning, lagning och återställning ger kraft och energi att gå vidare. Denna fas tog två år att genomföra varefter man började ett mer planenligt brukande igen. Dock var skogens skötselåtgärder förryckta när så mycket slutgallrad till slutavverkningsmogen skog bara föll bort. Nu drygt 10 år senare känns skötselplanerna alltmer normaliserade, men med lite slagsida åt röjning av alla de skiften som planterats efter Gudrun.
Svåra skador på skogen
Eftersom skogen domineras av gran, cirka 65 %, så drabbade skadorna till övervägande delen gran. När det gäller lövträd så kan noteras att björk, asp och rönn föll lätt medan de mest stormfasta var ek och ask där inga hela träd föll. Detta var ett tydligt mönster i lövridåerna längs Ätran. Man såg också att vinden tog fart längs Ätran och drog upp över gårdsplanen, följde vägen och fällde det mesta på ömse sidor om vägen på en sträcka av ca 400 m. På samma sätt vid Öjasjön där vinden tog fart över sjön, drog in över skogen och fällde stora arealer på en sträcka av 1 km längs skogsbilvägen.
Mängder av gran och tall var knäckta nertill, upptill eller på mitten. Andra låg som rotvältor i stora sjok. Det var ett gigantiskt plockepinn som skulle röjas upp. När man fått överblick över skadorna visade det sig att ca 8.000 m3sk hade fallit eller skadats så svårt att det fick tas ner.
Vid uppröjningen togs alla brutna och fallna träd ned men kvarstående träd med rotkontakt sparades med tanke på att priserna gick i botten på upparbetat timmer och massaved. Resten städades upp det efterföljande året.
Andra trädslag, ändrad skötsel?
Skulle man satsa på mer löv? I så fall vilka trädslag? På våra fuktiga marker är gran ett förstahandsalternativ med hänsyn till markslag, produktionsförmåga och marknad. Lövträd som ek och björk kunde övervägas. Ek är dyrare att plantera och fordrar stängsling. Den har mycket lång omloppstid och har en idag inte en helt övertygande marknad. Björk är inte lika stormfast som ek, är dyrare att plantera, fordrar stängsling men har kortare omloppstid än gran och bättre marknadsutsikter än ek. Det är andra osäkerheter som väger in än bara stormfasthet. Ett särskilt problem blev den helt otillräckliga tillgången på nytt plantmaterial för plantering av alla trädslag. I slutändan blev det återplantering med gran.
Stora mängder plantor av gran fick importeras och vi satte en del material som kom från Polen. Det var naturligtvis också svårt att få tag på markberedare och plantörer när ett plötsligt jättebehov uppstår. Det mesta gick bra men alla hyggen blev inte optimalt planterade. Det blev också i huvudsak fortsatt gran, dels beroende på Strömmens läge och förutsättningar och dels tillgången på plantmaterial. Tidigare gallrades skogen både två och tre gånger före slutavverkning. Sista gallringen skedde ofta när träden nått 20-22 m höjd. Huvuddelen av det som föll på Strömmen var slutgallrat och hade en höjd på drygt 20 m. Nu diskuteras intensivt vilken gallringsstrategi som man skall använda i granskogen. Allt från ingen gallring alls till en eller två gallringar, dock ingen när träden nått 20 m. Alltså inga sena gallringar framöver. Det är väl så vi resonerar efter stormarna. Kanske skulle man prova på ett helt ogallrat skifte, bara ungskogsröjt? Man slipper då även stickvägarna. Det kommer att se tråkigt ut med självgallrad skog men det lär inte vara någon ekonomisk förlust att slopa gallringen. Man får däremot vänta på intäkterna till slutavverkningen.
